En del drömmar blir aldrig av.

Nedan är ett utdrag ur “Att (inte) passa in”. Ett oredigerat första utkast.

Det har aldrig varit en dröm för mig att bli författare. Jag har aldrig drömt om att skriva en bok. Men nu gör jag det.

Jag skrev 1.000 ord om dagen i 365 dagar och upptäckte att det gjorde något med mig. Men allt började med en penna och ett ICA-block.

Lästid: 5 min 38 s.


En del drömmar blir sanna. Andra blir aldrig av. 
En del har drömmar, andra har inga alls. 
En del är nöjda ändå. 

Om du kämpar kan du nå dina drömmar. Då kan du bli vad du vill.

Så är det. Inte. 

Drömmar är drömmar av en anledning. Få mardrömmar är sanna när vi vaknar. Få drömmar händer i verkligheten. Kanske skulle vi kunna se det så om vi vill tillåta oss själva att tänka den tanken.

Då och då läser vi om någon som alltid drömt om något och sen hände det till slut. Det är perfekt för alla som vill drömma om det där fantastiska som ska göra livet värt att leva. När någon skriver kan-jag-så-kan-du på sociala medier är det lätt att tro på det. Nja. Du blir inte fotbollsproffs bara för att en tjej i din klass blev det.

Har jag fel? Inte omöjligt, jag har ofta fel. Du kan visst få en egen talkshow eller vinna Wimbledon om du vill. Absolut. Men om det inte blir så? Om andra drömmar inte heller händer, vad händer då? Var allt meningslöst då? Alla träningspass som vi hatade att älska. Alla gånger vi vågade försöka, men tröttnade.

Det går att påverka mycket i livet. Det är nog de flesta överens om. Vi kan bli hyfsade i friidrott om vi orkar träna stenhårt i 10 år. Några få orkar lite till. Ännu färre har det där lilla extra. Och lite tur. De lyckas. Att de gör det har ingenting med att de drömde hårdare om det än vad du och jag gjorde. Att de lyckades berodde på så många andra faktorer att jag inte ens orkar gå in på det nu.

Att Carolina Kluft var bäst i världen berodde inte på att hon drömde bättre än andra 7-kampare. Att Avicii tog livet av sig berodde inte på att han hade för få drömmar. Att Zara Larsson vann en talangtävling när hon var 10 var ingen dröm. 

Det kanske är viktigt att ha drömmar. Förr trodde jag det. Om inte annat blev jag itutad det när jag var liten. Det är/var viktigt att äta bra också. Men så viktigt är det kanske inte. Jag vet inte ens om jag lever när det är dags att gå i pension. Jag kan ju drömma om en lycklig ålderdom, men hjälper det? Kanske, kanske inte.

“Hur fan vill du att jag ska vara då?”
“Vad sägs om kåt, glad och tacksam?”
Ogifta par – En film som skiljer sig

Det finns alltid något vi kan drömma om. Varför skulle det vi har vara tillräckligt? En tiotusenkronorsfråga som du kanske kan svara på. En annan fråga är: Vad tror du man menar när man säger att det är viktigt att leva i nuet? Är det att drömma om något som ska hända sen? Nu?

Nytt kapitel. En fortsättning om drömmar/verklighet och vardagar.

Kolonin. Pernilla upptäckte den. Vi hade aldrig pratat om att skaffa en koloni. Vi bodde i 3:a på Tågaborg i Helsingborg. Hade en folkabuss och hade haft en motorcykel året innan. Året är 2019.

Vi cyklade förbi och tittade på kolonin. Varför inte sa vi till varandra. Vi hade lätt att se hur det skulle kunna bli bra. 10 minuters promenad hemifrån. Inga måsten. Kunna gå dit om ville. En liten trädgård och en stuga som var okej utvändigt.

Vi rev allt inne och klädde väggar och tak med plywood. Köpte en säng och ett kök från IKEA. Jag byggde ett köksbord. Det var allt. Vi behövde inte mer. Vi hade levt i folkabussen som var mindre och visste att vi gillade det enkla. Kolonistugan kändes stor med sina 20 kvadrat. Trädgården var på några hundra och den blev ett vardagsrum som vi älskade att påta i. Mest Pernilla. Hon lukade och mediterade på samma gång. Jag byggde några saker och kände mig som Ernst.

Kolonin blev en plats där vi mådde bra. Vi flyttade dit när det blev juni och hem när augusti var slut. 3 månader där vi bara gick hem till lägenheten för att tvätta och hämta post. Det gjorde något med oss att leva så. Mindre kläder, mindre yta, mindre saker. Jag duschade i vattenslangen första sommaren och byggde en utedusch den andra. Upptäckte att jag älskade det iskalla. Vi vattnade tomaterna med guldvatten och lagade mat på trappan. Inget varmvatten, ingen toalett men en ny diskmaskin. En stenhård vacker sisalmatta som vi yogade på när det regnade. Vi sa att vi skulle skaffa persienner, men det gjorde vi aldrig. Vi grävde oss trötta och åt frukost ute varje morgon.

Hade vi drömt om att ha en koloni? Aldrig. Hade vi drömt om att odla? Aldrig. Hade vi drömt om att leva någon annanstans än i lägenheten tre månader om året? Aldrig. Hade vi drömt om att kissa ute innan vi somnade på kvällen? Aldrig. Hade jag drömt om att duscha kallt? Aldrig. Hade jag drömt om att jag skulle börja varje dag med att cykla ner till havet för att ta ett morgondopp? Aldrig. Hade jag drömt om att jag skulle skriva för hand i ett ICA-block varje morgon? Aldrig. Hade jag drömt om att jag skulle göra yin yoga varje morgon? Aldrig. Hade jag drömt om hur jobbigt det skulle vara att vara utan jobb när andra gick på semester? Aldrig.

Varför började jag skriva? Jag satt fast. Jag var ledsen. Jag var trött och orkade inte mer. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra. Vad jag ville göra. Jag gillade inte att skriva. Om jag skrev gjorde jag det på datorn. Jag hatade min handstil och skrev aldrig för hand.

Minns inte exakt vad det var som fick mig att ta fram ett ICA-block och en penna den där dagen 2019. Jag skulle gärna minnas det. För att förstå hur det kom till mig. Nu (2021) är det inte konstigt längre. Då var det ungefär lika naturligt som att jag skulle börja varje dag med att sticka en kofta. Eller som att jag/vi skulle köpa en gård på Bjärehalvön.

Jag skrev om allt möjligt. Om mina barn, om att jag inte hade något jobb, vad det gjorde med mig. Jag skrev om ensamhet och varför jag ville leva. Det var hemskt att se min egen handstil. Men jag skrev ändå. Nästa dag skrev jag igen. Om allt och ingenting. Jag fattade ingenting. Det var skönt. Ju mer jag skrev desto mer förstod jag att jag inte måste förstå. Några saker blev tydliga, andra var obegripliga. Så jag fortsatte en dag till. Blocket tog slut och jag uppgraderade mig och köpte en ny anteckningsbok (Leuchtturm1917) plus en ny penna (Pilot V-Ball 0.5).

Skrivandet förändrade mig. Skrivandet förändrade allt. Det är ingen överdrift. Det finns ett före och ett efter i mitt liv. Jag skrev mig igenom den sommaren. När hösten kom började jag YouTube:a. Det var inte lika oväntat som skrivandet, men nästan. Jag har aldrig gillat att stå framför kameran. Jag har aldrig tyckt om att stå i strålkastarljuset. Jag har bara varit rädd.

Slut.


Om en dröm får dig att gå upp en tisdag i november är det bra. Det som funkar för dig är bra. Det är inte krångligare än så, tror jag. Behöver du inga drömmar för att må bra tror jag inte att det är något fel på dig. Att jag skrev om drömmar handlade om att jag ville vända och vrida på hur drömmar har påverkat, eller inte påverkat, mig på olika sätt.

Jag vet människor som drömmer om ett bättre liv och har citat ovanför sängen för att orka och jag vet människor som aldrig skulle drömma om att fråga hur jag mår. Vi är alla olika. Men kanske inte så olika ändå. Jag skriver fortfarande varje morgon. Det är min drömverklighet.

Kom till nudge och berätta om dina drömmar. Eller kom hit och berätta vad du aldrig har drömt om.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.