Det är aldrig för sent att ge upp.

Få saker ger så många likes som att berätta på Linkedin att man aldrig gav upp. Få saker är mer stigmatiserat än att ge upp. Det är ingen överraskning att få säger något när de inte orkar mer*.

Hur vet man när man ska ge upp? Det vet man inte.
Hur vet man när man ska kämpa lite till? Det vet man inte.
Hur vet man vad som händer sen? Det gör man inte.

Uppmuntrande? Kanske, kanske inte.

Det jag undrar är varför så få pratar om uppsidan med att ge upp. Hur enormt befriande och uppfriskande det är att ge upp ibland. Att bara kapitulera och sluta.

Är jag ensam om att känna att jag utvecklas när jag ger upp? När jag inte läser klart en dålig bok utan börjar på en ny. När jag slutar använda (vissa) sociala medier för att se vad som händer. När jag kapitulerar inför faktumet att jag inte har lust driva en e-handel med närproducerad mat längre.

Jag är bra på att kämpa. Punkt. Det kan jag tacka idrotten och alla motgångar för. Jag är förmodligen inte topp-100 i Skåne på att ge upp. Med tanke på hur mycket jag har tränat på att kämpa är det kanske inte så konstigt att jag är sämre på att ge upp.

Att ge upp är inte att misslyckas.
Att ge upp öppnar för något nytt.
Att ge upp är inte dåligt.
Att ge upp är svårt.
Att ge upp är skönt.
Ibland.

När jag skilde mig för en herrans massa år sedan var det från början ett enda stort misslyckande. I efterhand visade det sig vara bra. Att min exfru gav upp tvingade mig att gå vidare till något annat, till något nytt, till något bättre.

Det är aldrig för sent att ge upp.

_{*/ Om du mår dåligt får du inte ge upp. Du får inte ta ditt liv. Det är inte det jag menar när jag skriver att det är rätt väg att gå. Det är det inte.}